Sammarfattning av vintersäsongen 16/17

På väg mot vinterns sista målgång, Grönklittsjakten- en varm historia. Fia Jobs

Var ett tag sedan sista tävlingen denna vintern kördes men nu är det i alla fall dags att summera denna vintersäsong, som både var en succé- och en fiaskosäsong på en och samman gång. Framgångarna med Zebastian som gav VM- guld, två VM- silver, den totala världscupssegern och en rad pallplatser i världscupen som jag redan har glömt hur många det blev. Men jag tänkte summera min egna säsong, som har varit ett totalt misslyckande och främst av ett skäl och det är problemet med hjärtat jag haft under hela säsongen. Har ändå kört några lopp denna vinter med jämna resultat fast en- och/eller möjligen två nivåer sämre än senaste vintersäsongen. När jag flyttade upp till Jämtland hade jag förhoppning om att ta rejäla kliv i min skidåkning, detta har tyvärr uteblivit och jag har blivit sämre. Det är facit, helt enkelt korrekt fakta att det har blivit så. Var alltså en klart bättre skidåkare när jag bodde i Skåne och tränade rullskidor i blåst hela vintrarna än när jag denna vintern kunde åka på snö och det på heltid.

Har endast blivit fem egna lopp körda denna vinter, hade hoppas på några fler men har inte riktigt haft motivationen att köra fler. Första loppet var Bruksvallspremiären 10 kilometer skejt som jag åkte trots jag bara hade varit i träning i två veckor. Jag fick lära mig för första gången hur det var att tävla och försöka ta ut sig max med att gå på betablockerade medicin. Var tillslut över sex minuter efter vinnaren och gjorde mitt sämsta lopp på ett traditionell distans på flera år. Lärdomen var lite hur det var att tävla igen och göra det i min nya bittra situation.

Sen dröjde det till efter årsskiftet innan jag försökte tävla igen, denna gång var det en FIS- tävling på min nya hemmaplan i Östersund som var 15 kilometer skejt, som på kortvarsel blev av. Var väldigt kallt men jag gjorde ett stabilt lopp, något bättre än i Bruksvallspremiären men fortfarande klart sämre än vad jag hade gjort tidigare säsonger. Jag slutade fem minuter efter vinnaren Petter Englund.

Nästa tävling blev SM- veckan i Söderhamn. Började med att åka individuellt 15 kilometer klassiskt. Gjorde ett stort misstag i en utförskörning i början av loppet, då jag bedömde en kurva väldig tokigt. Föll ut i, och sen förbi skyddsnätet och vidare ut i skogen innan jag kom upp på benen igen. Bröt staven i fallet och var tvärsist i första mellantiden. Tog sedan 20 platser och blev tillslut 104:a, min sämsta SM- placering nånsin och jag var över 7,5 minuter efter vinnaren Emil Jönsson. Då var banan ganska lätt och om man jämför med tidigare års banor. Fick även vara med i första upplagan av att införa stakfria- zoner som var ren och skär pajasfasoner som man kommer skratta åt i framtiden. Några dagar senare åkte jag första sträckan i vårt Ski Team Skåne lag. Väldigt kul att få åka med vårt skånska lag som troligtvis var det första skånska laget i en SM- stafett nånsin, åtminstone i modern tid. Jag vände ut- och in kroppen min för att få ut maximalt av min prestation, vilket jag lyckades väldigt väl med. Växlade förvisso som sista lag men att sen vara med och heja fram de övriga två i laget, som sen slutade med en näst sista plats var faktiskt en av vinterns höjdpunkter utan att överdriva. Det är något speciellt med stafett.

Sen dröjde det två månader innan jag åkte årets två sista lopp, då Grönklittsjakten avgjordes första helgen i april. Hade då slutat ta min hjärtmedicin i nästan en vecka. Detta hade påverkat mig enormt mycket, då jag under ett halvår inte kunde träna hjärtat så pass mycket för att kunna förbättra min kapacitet. Jag var i riktigt dåligt slag men ville ändå åka, då jag gillar att tävlar och att träffa mina gamla skidkompisar igen. Inget som jag ångrade. Första loppet var 15 kilometer skejt som på något märkligt sätt blev mitt bästa lopp för säsongen, i alla fall om man går efter skidresultat.se, vilket är i vissa fall mer pålitligt än FIS-poäng. Nu var inte Grönklittsjakten en FIS- tävling men ändå. Precis som de som startade samtidigt som mig så dog även mina skidor på de två av de tre varven vi åkte. Lika för alla men jag hade faktiskt bra skidor tyckte jag men riktigt segt att få trycka på nerför då man på första varvet kunde ligga i fartställning. För att spara på benen fick jag stå och staka på vissa partier på banan. Disponerade loppet väl och kunde trycka på i backarna även på slutet, något som inte hade upplevt tidigare under vintern. Var ganska långt efter täten men var ändå inte så värst långt efter många duktiga skidåkare. Jaktstarten dagen efter var rolig men jag hade varken skidor eller kroppen för den dagen. Tappade en placering men var överlag nöjd med helgen ändå. Var riktigt roligt att åka och gav faktiskt motivation att fortsätta, även om det kan låta konstigt.

April månad är annars en period i skidåkarens liv, där träning sker allt sporadiskt. En del återhämtning blir det innan man dra igång nästa träningsår. Kommer troligtvis hinna bli några snöpass till innan snön förvinner uppe i norr. Kommer annars börja nästa träningsår med lite ny sorts styrka och även göra en hel del förändringar med min träning. Som sagt har jag blivit sämre och tillsammans ska jag och tränare Gunnar se till att kan bli bättre och utvecklas igen, oavsett hur mitt hjärta tänker fungera. Kommer inte ta någon medicin och hoppas på det bästa, få se hur det bli. Kommer troligtvis återgår lite som jag tränade förut på egen hand i Skåne, så pass det går, då jag även ska träna med Zebastian en hel del. Oavsett hur mycket man kunde ifrågasätta min tidigare träning som jag i stort sätt ansvarade och planerade helt själv så lyckades jag få ett testvärde på 76,55 ml/kg. Inget man bara få sådär med dålig och fel träning. Någonting gjorde jag förmodligen väldigt rätt förut, gäller att jag tar mig ditt igen. Den som lever få se.

Bilder:

Målgång i säsongens första lopp, Bruksvallspremiären Foto: Lisa Johansson/ÖP.

15 kilometer klassiskt under SM- veckan i Söderhamn. Foto: Pontus Johannesson

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.