Racerapport Från Botten till Sockertoppen 2019 + bilder

Har samlat mig efter gårdagens kraftprov då jag lyckades vinna ”Från botten av Sockertoppen”, när Hallstaberget i Sollefteå skulle springas, 210 höjdmeter och 1800 meter bara uppför, som är vacker melodi för en bergsget som mig. Gårdagens vinst visar dels vilket kapacitet jag har men minst lika mycket att jag fokusera på små detaljer både mentalt och fysiskt i form av speciella träningspass för kunna prestera på tävlingar som går uppför. 

Resultat

Börjar allt från början för det var inte den bästa uppladdningen med att gå upp kl:02:30 för att äta frukost i bilen och sen börjar jobba kl: 03:30 på golfbanan. Var där till 12:30 men kunde inte varva ner och sova som jag hade velat och som jag var vid behov i. Kl: 15:00 hämtade jag Therese och två timmar senare var vi på plats i Sollefteå och Hallstaberget.

Jag har aldrig tidigare sprungit uppför denna stigning så jag värmde upp med att jogga upp på cirka 14 minuter och av en ren hypotetisk gissning så trodde jag på en sluttid på omkring 8:30 minuter i maxfart vore möjlig. Joggade sedan ner för att köra några korta drag men annars inte så mycket mer än så. Jag kände mig inte direkt pigg och vaderna var lite spända och ganska trötta innan start, men taggad och visste vad som skulle krävas och väntas av mig. Det var grusväg hela vägen fram förutom sista 300 meterna då det var en kort bit asfalt och sen gräsbevuxen stig. Detta var tillsammans med 210 höjdmeter som väntade oss.

När väl starten gick så stack Negash Tesfaaldet ifrån övriga fältet, som är en av landets bästa löpare och där han nyligen sprang ”Spring en mil, vinn en bil” i Östersund på tiden 30:12 minuter, så att han skulle sticka direkt på den mer löpvänliga flackare startsträckan var inte en överraskning men att han skulle dra på så mycket var en desto större överraskning. Jag höll mig till min plan och jobbade på succesivt och ganska snabbt så märkte jag att f.d. landslagsskidskytten Magnus Jonsson var bakom och flåsade men han flåsade mer än mig så trodde att han skulle släppa. Det gjorde han efter cirka två minuter, samtidigt som jag skulle titta på klockan för att se vad jag hade för puls. Jag såg då att jag råkat trycka på fel knapp så den visade bara klockan i realtid. Strax efter så kom jag hursomhelst ikapp Negash men då körde han en tempoökning så jag kom aldrig om honom men låg stabilt i rygg i ett tempo där man kände att man låg på rött. Sen höjde han farten igen och jag släppte en liten lucka men jobbade snabbt ikapp igen.

Strax innan vi kom fram till Halstabergets hotell/parkering så märkte att jag farten gick ner något och försökte då gå om för att hålla tempo. Det som hände var att Negash kontrade med bland de sjukaste rycken jag sätt, han fick tio meter på 20 meters löpning och tänkte att segern nu nog var förlorad. På parkeringen (som var asfalt) sprang Negash inte riktigt närmsta vägen (oklart varför) men jag närmade mig ändå inte men ganska kort därpå när vi var på den korta slingan med stig upp till toppen så närmade jag mig snabbt igen. Jag låg kvar i rygg en kort stund, minst inte riktigt faktiskt men märkte att farten nästan sjönk och jag såg att toppen och målet var mindre än en minut bort och tycktes se speaken och grundpelaren av detta evenemang Robin Bryntesson stå och hoppa och röra sig som en jojo av nyfikenhet för att se slutet av loppet. Själv så hoppades jag få att ett ryck skulle svara bra och det gjorde det, eritreanen Negash släppte nästan omgående och jag bara fortsatte nötta på och hoppades att jag själv pallade för ett monsterryck som det faktiskt nästan var. Det höll men sista 15 sekunderna var bland det värsta jag varit med om och jag tog mig precis i mål men hade koll på Negash ändå. 

Jag vann på tiden 8:23 minuter, 15 sekunder förre Negash och 30 sekunder förre Magnus Jonsson. Min tid är det officiella banrekordet men inofficiella har en kille vid namn Jan Marsch på 7:50 minuter, medan bland skidåkare har Johan Olsson sprungit på 7:59 minuter. Ebba Andersson har damrekordet på 8:55 minuter. Jag fick det optimala loppet och drog inte på mig mjölksyra förrän efter cirka tre minuter och spurten på slutet gjorde att jag klämde ut det jag hade och det kändes som att göra ett maxtest, vilket det i och för sig var. Jag har tränat den senaste tiden specifikt för att kunna springa uppför och på slutet kört korta riktigt hårda backintervaller och visste att jag kunde klämma ut en fartökning på slutet vid behov, glad över hur jag lyckades fixa det igår när det är skarpt läge med. Att kunna springa snabbare och ner mot åtta blankt tror jag kan gå, några kilo lättare och lite bättre VO2- max så lär det går. Väger kring 71 kilo just nu, det gjorde nog inte Negash, som visserligen är längre än mig. 

Stort tack för all support och hela arrangemanget med Robin i spetsen. Det viktigaste av allt var inte segern eller vinstpengarna på 2500 kronor, utan uppmärksamheten kring diabetes. 

Foton: Anton Karlsson & Henrik Hedman


Starten.

Jag och Magnus Jonsson närmast.


Här vid Hallstaberget hotell så hade jag släppt några meter, notera vägvalet av Negash.


Klassiska idrottsbilder, här gör jag rycket som gav mig segern, följande bilder är samma ställe men olika vinklar.



Sollefteå i bakgrunden.



Hallstabergets hotell i bakgrunden.


Försökte stänga klockan trots den inte var på, grymt trött och förvirrad för att tänka.


Det gör ont när man tar i på riktigt, har nog aldrig haft sån mjölksyra och hade varit intressant att se vad jag hade för laktat.

Prispallen.


Jag och damvinnaren Anna Hedström. Bra timpenning, så mycket tjänar väl knappast Zlatan.


Jag är inte spänstig. 





Sambon fångade mig på bild när jag blev intervjuad.
Mattias Hallqvist och Magnus Jonsson. Mattias var med som vallare åt parasportlandslaget för några säsonger sedan .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.