Alliansloppet 2016

Fem av oss Ski Team Skåne som deltog på dagens tävling. Från vänster, Freya, jag, Tom, Viktor och Bengt. Jag skälv var glad utåt men ledsen inombords. Foto: Håkan Huselius

Fem av oss Ski Team Skåne som deltog på dagens tävling. Från vänster, Freya, jag, Tom, Viktor och Bengt. Jag skälv var glad utåt men ledsen inombords. Foto: Håkan Huselius

Då har man åkt världens största rullskidlopp och man fick stå där framme, förre alla norrmän. Dagens höjdpunkt, var dessvärre inte så mycket mer positivare än så idag. En del otur gjorde att jag slutade 103:a på dagens race.

Stod som sagt långt fram med startnummer sju, var lite orolig om hur jag skulle hänga med i början. Starten börjar med en backe och jag tappade 15 placeringar till första mellantiden tidigt i backen, sedan ytterligare några innan det gick utför. Sedan var det lugnt fram till den långa slakmotan efter en mils åkning. Hade fram till dess  legat på låg belastning och haft en ganska behaglig resa så långt. Sen gick det fort i slakmotan och av någon konstig anledning så hade de med egna skidor lite svårt att hänga med. Undrar vad anledningen var? Jag tycker det är dags att skippa låneskidorna och köra med sin egen utrustning. Skiljer så lite mellan de olika skidorna nuförtiden.

Tog en del placeringar men märkte att min ena stavspets hade gått av. Kunde trots det att hänga med nästan hela vägen till första (16 km) av tre varv som vi skulle åka. Händer aldrig annars att stavspetsar går för mig sådär. Tog en hel del kraft att köra på detta sätt och var sliten upp i startbacken fast ut på andra varvet. Ropade efter ny stav men placeringen av lagningsteamet var inte det bästa med facit i hand och fick varken ny flaska eller stav. Fick stanna nerför och såg Håkan springa något galet fort som skulle få Usain Bolt känna sig långsam. Tur att ingen muskel rök för honom där. Fick ny flaska och stav, tyvärr en vänsterstav när jag behövde en högerstav. Dessutom är mina reservstavar lite kortare än mina tävlingsstavar som jag har när jag stakar mycket som idag helt enkelt. En 151 centimeter stav och en 149 centimeter stav funkar men är inte optimalt förstås.

Åkte vidare som en skade skjuten kråka och tokkörde för att kunna åka ikapp några. Lyckligtvis väntade Emil Folkesson in mig och vi kunde köra. Kände direkt att han inte var jättepigg och förstod att jag skulle få göra dragjobbet. Kändes helt okej och Emil tryckte på mig bra utför. Började bli lite sliten men lyckligtvis kom två ikapp oss och en av dom var japanen Akira Lenting som har goda internationella meriter och som jag har tränat med i bl.a. i Falun och DSA förra sommaren. Han drog och drog och vi kom snabbt ikapp och förbi två klungor. Vi blev väl tillslut fem på väg in mot sista varningen och jag kände mig pigg igen utan att riktigt vara nära att gå för fullt.

Strax innan varvningen började jag få krampkäningar och visste att sista varvet bara handlade om att gå ner i tempo och undvika krampanfall och ta sig i mål. Kunde knappt gå ner i fartställning utan det högg i knivar. Försökte hänga på någon som kom bakom och det var inga problem tills det högg igen i magen. Var mer eller mindre distansfart på sista varvet, fick t.o.m diagonala i minsta motlut. Var troligtvis den piggaste åkaren som tog sig i mål denna soliga dag i Trollhättan. Trist att man hade lite beskymer idag men få hå till botten varför jag nästan alltid få kramp på längre lopp. Tacksam för tips! Drack sportdryck med lite salt i och två muggar utmed de officiella kontrollerna. Cirka 1,5-2 liter fick jag i mig.

Väntar med resultat tills imorgon, förväntar mig DSQ på vissa och framförallt olika team som trotsa diverse olika förbud. Lär inte hända men det är tråkigt att de största teamen missbruka sin makt. Kul tävling och inramning annars.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.