Pigg efter loppet. Foto: Lotta Huselius
2:a i loppet, 2:a i lagtävlingen och 2:a i bergspriset blev det under kvällens avgörande i St: Hans Extreme i Lund. Jag hatar och förlora, det är som rullskidguden Westman säger att man är den första som förlora om man bli 2:a, en total förnedring med andra ord. Även om jag gjorde ett bra lopp, så är det trist att bli 2:a efter en av Skånes bästa löpare. Tror det kallas vinnarskalle, men jag kan ha fel. Bra träningspass och trött blev man.
Fick gå lite tidigare från jobbet för att kunna delta i det korta loppet som heter St: Hans Extreme Light. Gå och gå, jag sprang ganska rask takt till nummerlappsutdelningen. En liten sträcka på fyra kilometer lite drygt. Sedan blev det lite blandad löpning upp och ner från backarna och även några impulser. Såg på start att det kändes överkomligt med motståndet som stod där. Sen såg jag Henrik Orre och blev jävligt orolig men samtidigt insåg jag att det var kul med tufft motstånd som skulle kunna pressa mig ytterligare sekunder som i slutändan kunde vara värt i lagtävlingen. Det var faktiskt en duell mellan en av Skånes bästa löpare och en av Skånes bästa skidåkare. Orre blev 18:e man i Stockholm Marathon 2012, såg han springa i mål i det ruggiga vädret på TV. Själv så jobbade jag på Upsala GK den sommaren och frös häcken av mig när jag jobbade den morgonen. Fyra grader och regn är inte önskedrömmen när man sitter och välta greener en juni dag. Kommer ihåg att jag körde ett pass på trainern efter jobbet, allt för att få upp värmen och få fram könsorganet som hade gömt sig något varmt ställe på kroppen. Sjukt att man kommer ihåg sådana här saker. Att man inte kommer ihåg vad fröken i engelska på högstadiet sa om dess grammatik är bra märkligt, men massa annat skit kommer man ihåg.
Nog om det, nu till loppet. Var inte riktigt i tät i början efter första stigningen, var 3:a tror jag och jag hade en filur storlek större med gigantiska hörlurar framför mig. Att man ha jättestora lurar är obegripligt, borde vara klumpiga att ha. Ni vet redan vad jag tycker om folk som använder hörlurar på tävlingar. Han lyssnade säkert på typ Swedish House Maffias Greyhound eller något åt den stilen. Sen lyssnade han säkert på Björn Rosenströms låt Värdelös, för honom såg jag inte till mer i loppet. Nu var det så att jag och Orre var toköverlägsna i det tuffa kuperade loppet som var 5 kilometer långt. På högsta punkten under loppet efter sådär 400 meters löpning så tog jag ledningen och fick en lucka. Tyckte jag inte gick för hårt men med facit i hand så var det kanske lite väl tuff öppning. Tog det något lugnt och lät Orre komma ikapp. Han låg sedan i rygg bakom mig till första varvet så det skulle stämplas (orienteringskontroll), innan vi for iväg på andra och sista varvet.
På toppen av den längsta stigningen (samma backe som var den första backen i starten) så var det ett backpris. Jag gick inte riktigt för fullt men tyckte jag hade stenkoll och tittade snett bakom min vänstra axel men snabbare än blixten hade han passerat mig på min högra sida och kom först upp till stämplingen på toppen. Som jag förstod så var det stämplingen vid varvning till stämplingen på toppen som räknades som snabbaste tid och det gällde i båda loppen. Hade kanske inte räckt ens att jag var först upp till toppen då jag var någon sekund förre Orre vid varvning. Hur som helst blev jag helt lurad och mentalt lite knäckt. Missade dessutom stämplingen och Orre fick en lucka nerför som jag sen aldrig lyckades komma ikapp. Han drog ifrån sakta men säkert och jag var själv full med mjölksyra och jag återhämtade mig aldrig utför utan hade många gånger högre puls utför än uppför. Har sprungit lite för lite snabbt nerför i vår och kände mig inte helt bekväm utför idag. Fick också håll och livet var allmänt piss på slutet. Tog kanske något på slutet som avslutas med en brutal stigning strax innan mål. Hade vi kommit in lika i den backen hade jag nog vunnit men nu var jag istället tio sekunder efter i mål. Bra det egentligen då Orre har en sådan stor meritlista med groteskt många DM medaljer som skulle få facebookservarna i Luleå att överbelastas om alla dessa skulle nämnas.
Själv var man duktig slut när man kom i mål, jag kan inte begripa mig på folk som kom i mål och såg ut som de hade varit på en söndagsutflykt. När jag väl kom på benen så minns jag inte riktigt vad jag gjorde men jag hejade på mina lagkamrater som sprang det långa loppet på 10 kilometer. Få även passa på att tacka för supporten man fick längs banan och för goa fikan som Tina serverade efteråt. Tyvärr lyckades vi inte försvara segern från ifjol vilket var en besvikelse. Var ganska less över att vi inte lyckades vinna och lite små förbannad faktiskt men egentligen bara på mig själv. Detta gjorde att min nerjogg gick av det snabbaste slaget, närmare bestämt 4:12 min/h på asfalt och mer nerför än uppför visserligen men det var nog inget fel på formen direkt, låg i A1 hela vägen trots tempot. Den snittfarten hade sånär räckt till pallen i 10 kilometersloppet, fast terrängen var galet olikt förstås.
Siffror från 5 km loppet:
- Tid: 19:04 min
- Distans: 5,01 km
- Snittempo: 3:49 min/h
- Snittpuls: 180 (93 %)
- Maxpuls: 189 (97 %)
- Höjdmeter: 166 m
- Fallmeter: 149 m
Öppnade nog lite väl tufft med facit i hand trots pulsen inte alls var så speciellt hög i början, sen var den galet hög hela andra varvet trots långsammare tempo. Enligt arrangören (Lund SOK) så skulle det vara 230 höjdmeter men min klocka visade bara 166 meter, vilket i och för sig är galet mycket ändå. Målet låg på ett annat ställe än starten och därför var det lite skillnad mellan uppför och nerför. Som tack för besväret vann jag en vattenkokare som blir användbar nu när jag flyttar till Östersund. Vann också en tröja från SIGN, samma märke som jag har när jag springer för min löparklubb Andrarums IF. Den var ganska välkommen att vinna då jag saknade ombyte, då jag egentligen skulle hem och jobba lite, vilket jag hade gjort på morgonen med. Packade gräs då och kravlade i gräs efter loppet som bilderna visar, d.v.s. det var gräsligt idag om man ska vara lite ironiskt.
Vinnaren Henrik Orre strax innan mål, visst såg han lite sliten ut? Ingen promenadseger blev det för hans del. Foto: Lotta Huselius
Inte den vackraste hållning man hade på slutet. Har ju en liten Axel Teichmann stil när jag åker klassiskt fast inte lika fort eller vackert som honom men ändå. Foto: Lotta Huselius
Mot befrielsen (målet). Foto: Lotta Huselius
Det tog några minuter innan man orkade komma upp på alla fyra åtminstone. Foto: Lotta Huselius