Jag lyckades bli 5:a i ett mycket välmeriterat och namnkunnigt startfält, jag är klart nöjd över den prestationen.
Storsylen Opp är Norges tuffaste backlopp i löpning, 1000 höjdmeters skillnad från start till mål men sträckan är nästa elva kilometer och drygt 200 fallmeter. Loppet börjar med drygt två kilometers stigning och sen är det böljande klurig, tung, blöt och stenig terräng, lite av varje. Sista två kilometerna är mer eller mindre än vägg, runt 700 höjdmeter stenigt och besvärlig terräng, var svårt att ens ta sig upp utan att ens trilla baklänges.
Eftersom det gick uppför i början så var jag offensiv, låg 2:a ett tag men halkade ner till 5:a när vi kom på spång och stig. Halkade ner även till 8:a ett tag innan jag började plocka placeringar och när jag passerade min Skånekollega Linus Boman så hade vi hela jävla Norge bakom oss, mäktigt. Trion som hade fått lucka var Simi Hamilton, Erik Bjornsen och Francesco De Fabiani, skidåkare i världsklass.
Det var blåsigt, om inte storm så nära storm så målet hade faktiskt fått flyttat ner något men målgången var ändå en bit högre än året innan. Målet var inget man fick se förrän man precis kom i mål då det var dimmigt. Det var dock långt kvar till målet när jag låg i ingenmansland på ett kallfjäll, jag körde på i ett tempo som var stabilt och blev ikappsprungen av två men när en backe kom så var vi en duo ett tag och faktiskt nära Di Fabiani ett tag men fick släppa men hade ständigt koll på italienaren och han var inte så värst mycket bättre än mig på den böljande flackare terrängen som varade i ungefär sex kilometer.
Strax innan ”väggen” skulle komma så gick det kraftigt ner ett tag och höll på att bli av med skon två gånger då en norrman kommit ikapp och höll på att trampa av dem. Var arg på honom och sa åt att springa om, vilket han gjorde och när väl stigningen började så var jag cirka 15 sekunder efter norrmannen och cirka 45 sekunder efter italienaren. Sen kom jag trippande som ett diesellok och gick om ganska snabbt norrmannen men även italienaren och stack direkt för att inte bjuda in honom om kampen om topp fem och de sista prispengarna. Sen var det bara sten, kallt, ruggigt, hemskt när man kröp på alla fyra. Jag närmade mig egentligen på alla framför men tappade framförallt på den slutlige 3:an och 4:an. Vet inte varför jag tappade där men det var nog en blandning på att det var ny terräng i skarpt läge samt jag bara ville ta mig i mål och var nöjd med placeringen. Fick även kramp i alla benmuskler i princip med cirka 15 minuter kvar av loppet, inget som direkt ökade på mina chanser till bättre placering.
Jag var tillslut 2:57 minuter efter vinnare Simi Hamilton, imponerade av den amerikanske sprinten. Hade en bit upp till pallen tillslut men var 50 sekunder förre De Fabiani, italienaren har vunnit i världscupen och VM- medalj på längdskidor så det var en fin skalp. 170 (88%) blev snittpulsen vilket är ungefär där du kan ligga om du ska genomföra ett sådant bra pass.
Att sen ta sig tillbaka var en utmaning, jag och Konrad Myhr som förövrigt blev stark 9:a tog oss ner från väggen och sen löpte vi tillbaka där vi först hade medvind och sen hemsk motvind så vi fick nästan växeldra för att hålla uppe ett tempo som skulle ta en timme att genomför och knappt niokilometer, trots 300 mer fallmeter än höjdmeter. Sjukt att jag lyckades hålla 3:45 min/km tempo på en av de mer flackare kilometerna under loppets gång, visserligen medvind men ändå. Vi kom ikapp och hade följe med amerikanen Keven Bolger som blev 10:a i loppet. Amerikaner är trevligare, synd bara att det var svårt att höra i den brutala vinden.
Det var kul att vara med, annorlunda backlopp som inte passa mig perfekt utan det får gärna vara enklare underlag oavsett hur mycket det lutar uppför, för jag individer helst allt som litar utför, även när det är platt, helst så ska det vara konstant lutning uppför, det gillar jag mest. Fint arrangemang men tufft att genomföra men de har de lyckas väldigt bra med. Nu väntar prisutdelning, pizzabuffe och sen fyra timmar hem i bil. Imorgon väntar Haraterrängen!
